Avramlad och övergiven

Idag tog jag in Trisse och gjorde honom riktigt fin till ridturen, all lera försvann, hårremmen blev blankare och (nästintill) dammfri, käkbenshåret klipptes och svansroten smörjdes in. Jag sadlade och tränsade och satt på senskydd fram och boots bak, sedan bar det iväg mot ängarna.
Trisse var lite stissig på väg iväg från stallet, han gick sakta och ville vända när han inte fick annat kommando, men senare gick det helt okej.
Efter en stund på vägen fick jag en idé om att promenera i skogen, så han fick träna på att ha koll på benen, lyfta och titta. Jag red en kort sväng på sidan av vägen och sedan vidare mot en åker där jag red serpentiner i trav eftersom han inte lyssnade speciellt mycket, sen fortsatte jag en till bit i ren skogsmark och sedan över en träbro, en crossbana med jord man sjunker igenom, för att sedan hoppa över ett litet dike över till en åker. Där satte vi av i galopp och Trisse var så jobbig så han fick springa en liten extrarunda, ungefär som en stor volt, eftersom han inte lyssnade.
Sen hoppade vi över ett till dike in till en stig som skulle leda oss vidare, där spanade jag upp en till kort väg där vi skulle rida på sidan av och träna i skogen igen.
Den här gången avancerade jag till att gå över ganska stora grendelar på marken och annat ris som också låg på marken.
Trisse tog ett rätt oväntat hopp över första grenarna där jag flög rakt upp och dunsade ner igen, sen red vi lite huxflux, det blev inte speciellt kontrollerat.
När jag vände för att komma ut mot stigen igen var det mycket grenar som var i midjehöjd för mig, som Trisse duckade och kunde gå under, därför var jag tvungen att ducka också. Jag la mig över halsen på Trisse och han gick fortare och fortare, när vi gått över typ två stycken sådana med mig på halsen så sätter jag mig rakt upp igen, och hann inte samla tyglarna förrän nästa gren kom och hamnade framför min midja, jag och mina långa tyglar kunde inte bromsa Trisse som bara gick vidare.
Grenen slet mig ur sadeln på ett osmickrande vis och jag skrek till, Trisse skrämdes och lite halvt jävlades med mig när han kände att jag inte satt i sadeln längre, så han fick fart hemåt. I vildaste galopp.
Jag svor och ropade på honom, sprang ut mot åkern och fick inte syn på honom förrän jag vred mig mot höger där han långt bort i fjärran galopperade mot närmsta väg hem.
Men det upptäckte jag inte förrän jag hade gått hela stigen fram och tillbaka och sen följde jag hans spår vidare.
Jag växlade mellan att gå och halvjogga hemåt, jag hade lite värk i ena knäet och kände mig helt matt i kroppen.
När jag äntligen hade kommit igenom hela vändan och nästan var hemma möter jag mamma i bilen som förskräckt frågar vad som har hänt.
Efteråt får jag höra att pappa hade tagit in Trisse (satt fast honom i bettringarna och lagt hö under så han frenetiskt frestades och ryckt sig själv i munnen..) och åkt iväg med Fredrik i bilen mot ett håll, Hedlund fick order om att ta motsatt håll med crossen och mamma hade blivit uppringd att hon skulle vända och leta också, men hon hann se mig innan, och ringde pappa och sa det.
Pappa hade sagt till farmor att ringa Adina, som skulle ta hand om Trisse inne i stallet, men hon var i Östervåla och åkte skridskor så det var Alfred som svarade. Efteråt hade Kattis ringt hem dit då Alfred berättade det, så hon ringde direkt till mamma och frågade om jag levde. Samtidigt hade grannar sett Trisse själv på vägen och skulle ringa farmor och fråga vad som hade hänt.
Vilken uppståndelse!
Oskadda var vi i alla fall och, som tur var, utrustningen också. Tokigt!