Efter dressyren låg jag på tredje plats med -63,0 i straff, dvs 58%. Jag tyckte själv, innan jag fick reda på resultatet, att det kändes rättså bra. I alla fall bäst hittills av alla fiaskoritter. Men tydligen gick domarens och min åsikt skilda vägar. Jag blev ganska opepp inför hoppningen och var i princip bergsäker på att inte kamma hem någon placering, men såg det som en bra träning och annorlunda miljö. I hoppningen nollade alla förutom ett ekipage och jag låg fortfarande tredjeplacerad. Som startlistan var publicerad, stod ställningen. Alltså den som startade etta i dressyren, låg förstaplacerad, tvåan andraplacerad och så vidare.
Sedan var det en lång paus med veterinärbesiktning och geting-slagsmål innan jag tog ut Trisse för terränguppvärmningen.
På uppvärmningen kändes han helt okej, jag hoppade fram som normalt och gick sedan ut i en större paddock och provade på lite tempoväxlingar. Jag hade inga förväntningar, jag tävlade bara med mig själv att komma runt terrängen, helst. Terrängbanan tyckte jag förresten var okej, lite tråkig kanske i jämförelse med förra gången jag var där och kollade på. Men den funkade för mig och Trisse teoretiskt och jag hoppades som sagt på att bara komma runt utan stopp.
Sedan började äntligen vår klass med terrängen, tjejen som låg etta hittills (med en c-ponny) startade först - och fick sitt första stopp på första hindret. Jag blev förvånad, men hoppfull! Allt som allt fick hon ett stopp och tidsfel.
Tjejen som hittills låg andraplacerad fick sitt första, och enda, stopp på andra hindret och slutade totalt med ett stopp och rätt mycket tidsfel.
Då såg jag min chans, om jag nollade banan skulle jag automatiskt ligga förstaplacerad.
När nedräkningen började pirrade det i hela kroppen. Vi satte igång i full karriär mot första hindret och han stod emot långt innan, jag blev såklart orolig eftersom jag inte ville ha ett stopp men kom tack och lov över i ett halvt stillastående hopp. Nu hade Trisse nästan(!) fattat vilken typ av gren det var vi skulle utföra, vår andra gång tillsammans i våra liv.
Mot andra hindret - en stock - lite tveksam, men över kom vi.
Nummer tre - en pallisad - gick helt okej. Nu började han gasa på lite, nu vaknade han. Pallisaden hoppades i svag nedförsbacke och därefter blev jag tvungen att samla ihop honom, styra runt i en u-sväng och accelerera mot hinder nummer fyra (som jag själv var orolig för stopp mot, en bänk). Men vi kom över även om det inte var det mest stilfulla hoppet genom tiderna (kom emot och hoppade av i ett avbrutet galoppsprång).
Det var en liten galoppsträcka mot hinder fem, ett "foderbord" (tak) men även det gick bra.
Sedan började det komiska, jag glömde vart jag skulle ta vägen. Eller snarare trodde jag att hindret låg på en annan plats. Jag svängde in på fel ställe, red tillbaka, red fel igen och vände, sedan kom jag rätt! Svor under ritter så alla funkisar hörde mig, haha! Mina åskådare (mamma, mormor och Adina) trodde det var kört för min del vid detta. Nu hade jag eventuellt blivit diskad alternativt dragit på mig en hel massa tidsfel. Men icke! Så länge man hoppar alla hinder och pliktportar i rätt ordning så är det okej, och om man inte korsar några linjer. Hinder nummer sex (skulle vart) - en bäck (utan vatten). Kan knappt kalla det för bäck, men det var ju bara bra för oss.
Hinder nummer sju var ganska hög, och lääääskig såklart! Kom över halt stillastående och tre språng senare blev det en tvärnit vid vattnet. Efter mycket om och men blev det ett jumbohopp ned i vattnet och sedan stillastående igen. Haha, brainiac! Vi kom igenom godkänt som tur var.
Hinder 9a+b, en trappa. Lite tveksam och stod emot, men hoppade. Mest mitt fel, som inte drev på ordentligt.
Hinder nummer tio, "bäverhindret", blev det ett fulhopp på, där jag även tappade ena bakbootsen i krumsprånget.
Vidare mot nummer elva - en häck - utan problem. Därefter tappade jag stigbygeln och i sista sekund fiskade jag tag i den till sista hindret - en "låda".
Igenom mål i full karriär, vi var helt utmattade och jag var jättenöjd, även fast det inte var världens vackraste ritt.
Sedan fick jag höra att jag låg förstaplacerad. Jag kunde inte tro att det var sant, jag började gråta.
Missade prisutdelningen (woops!) men fick i efterhand en blombukett, rosett och plakett, samt ett segertäcke! Blå-/gult! Hur glad som helst.
Min ponny är helt jäkla underbar. Det jag ber honom om, ger han allt för! Det kallar jag ett riktigt lejonhjärta.
Lyckliga resultat.
Jag vill alltid ha dig vid min sida!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar