Idag var jag i Hallsta RK och tävlade, LC & LB
Redan från morgonen var det fiasko, lamporna på transporten fungerade inte. Tillslut funkade i alla fall broms och blinkers-lamporna som är det viktigaste, så vi åkte trots allt (vi visste inte då att vi skulle behöva åka hem i mörker, så..).
Det var många starter så jag behövde inte åka hemifrån förrän kl.10.00, och var på plats 11:30. Det visade sig att jag var i god och bra tid tills min klass startade.
På framhoppningen i LC:n kändes han inte alls sugen på att hoppa. Vägrade flera gånger på oxern och var kändes absolut inte på hugget, vilket ledde till att jag började slarva också.
På banan blev det ett stopp på hinder nummer två, men efter det kom vi runt hela grundomgången. Trisse hoppade dock bara för att han var tvungen helt utan hoppglädje i princip, kändes det som.
Efter LC:n blev det en oerhörd väntan. Det var 37 st i min klass, därefter en lagklass med ELVA lag, dvs 44 st ekipage + omhoppning för de som nollade. Totalt väntade vi i ca 3,5 h och mamma blev orolig för att vi inte skulle hinna hem innan mörkret föll.
Tillslut blev vi alla superstressade, och det ledde till att mamma blev arg och ville att jag skulle stryka mig ifrån klassen så vi kunde åka hem istället.
Jag och Adina tyckte det kändes så tråkigt när vi väntat så länge och betalat för det, så vi ville stanna kvar och hoppa.
Mamma argumenterade med att vi borde ta det säkra före det osäkra och tyckte inte det andra spelade någon roll, hon hade även tappat tålamodet efter all väntan.
Vi dealade med att jag skulle gå och fråga om de kunde skjuta upp mig som första ekipage av d-ponnyerna så det gick lite snabbare i alla fall. Det gick bra och vi lyckades därmed övertala mamma att vi skulle stanna kvar.
Men tiden gick och det blev en oväntad paus mellan klasserna också så inte förrän ca kl. 18.00 gick jag in på banan. Då hade det nästan redan börjat skymma och vi hade 1,5 h färd hem också - utan baklysen.
Mamma hade stressat upp mig så mycket när hon skällde på mig att jag inte kunde tänka på någonting annat.
Väl inne på banan gick det som det gick, med tanke på förutsättningarna (; en stressad, otålig och osugen häst som ville hem, en stressad och rädd ryttare, en arg mamma och en medhjälpare som agerade medlare mellan alltsammans).
Det var en väldigt lång och svår bana, med totalt 16 språng. Överlägset den längsta banan jag i så fall skulle ha hoppat.
Men redan på hinder nummer 2 blev det en "halvkrasch", berodde troligtvis och delvis på att det var samma hinder som i LC:n + nervositet och trötthet.
Därefter kom vi över men sedan på hinder 5a, dvs en kombination som stod längs läktaren, blev det ett stillastående hopp med mig urslungad ur sadeln och hann därmed inte styra på nästföljande hinder. När vi tog om det blev det en hinderkrasch eftersom Trisse ångrade sig mitt i språnget, och jag flög framför sadeln. Sedan blev vi uteslutna, och en osäker och panikartad färd hemåt påbörjades.
Två steg framåt och ett steg bak. Så måste det vara ibland, med tanke på de två senaste tävlingarna kanske jag inte borde vara särsklit förvånad. Vi tag igen det, det kan inte gå bra jämt!
Lärde mig dock att..
.. inte anmäla mig till klasser med en stor lagklass emellan.
.. inte åka på tävling med en trasig transport.
.. inte vaccinera och låta vila innan tävling, utan någon träning alls.
.. inte träna hårt endast en dag innan, när han vilat dagarna innan.
.. inte låta mamma vänta och bli otålig, eftersom det leder till ilska och dålig kommunikation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar