Något så litet men ändå så fruktansvärt betydelsefullt

- REST IN PEACE -

Igår kväll blev Grolle, vår katt, påkörd. Han dog på fläcken. Bilen kom körandes i ca 70-80 km/h och Grolle skulle troligtvis försöka hinna över vägen innan bilen kom då han eventuellt hörde vår ytterdörr öppnas. Vi tror att han ville in och äta, eftersom han ofta kommer springandes när han hör ljudet från dörren.

Grolle var en oerhört speciellt katt. Ja, så säger ju de flesta om sina katter. Men Grolle har levt ett hårt liv. Han kom som stadskattunge till våra grannars mormor. Han hade levt som innekatt, och det funkade bra i början. Men en dag råkade han smita ut, och hamnade rakt ute i den vilda naturen, något som var helt främmande för honom. Han kom inte tillbaka, och åtaliga försök gjordes för att få tag i honom igen. De ställde ut mat på trappan, gick långa vändor för att leta efter honom och la ut katt- och grävlingsburar/fällor. De lyckades fånga andra djur än just Grolle i dessa fällor, men en gång gick han i, däremot smet han ur lika snabbt. Med tiden blev han mer och mer skygg för människor, och vande sig med livet i naturen. Att fånga sin egen mat och klara sig själv. Han fångades in ett par gånger, men lyckades återigen "rymma", eftersom han fick vara ute. Men han sprang till skogs istället, vilket troligtvis kändes naturligt för honom, då han levt så längre perioder och säkerligen var lite förvirrad av de två världar han fick uppleva.
Så en dag avled den mormor han bodde hos, och Grolle blev ensam kvar. Våra grannar tog tillfälligt över honom, men då de har både hund och katt sedan tidigare skulle det bli för mycket för en till. Grolle gick självmant över till oss under en hel sommar, och vi började gilla honom. Våra grannar frågade om vi ville ta honom, då de annars var tvungen att avliva honom. Trots att vår familj, eller snarare pappa, varit mycket anti husdjur tidigare, kunde vi inte annat än säga ja då vi såg det ovärdigt för denna unga, fullt friska katt att dö.
Med åren växte ett mycket speciellt förhållande fram mellan Grolle och pappa, som vi förvånande nog för första gången fick se den djurvän som bodde i honom. Grolle följde pappa var han än gick, och var den första människan han började lita på efter livet som vildkatt. Grolle började förstå att han hade flyttat, när han insåg att vi gav honom daglig mat. Annars var ingenting nytt för honom, eftersom deras mormor endast bodde ca 200 m ifrån oss, så hans marker var fortfarande desamma. Han trivdes ute, och var därför oftast det förutom på vintrarna då han i princip gick i ide eftersom han hatade kyla och snö. Han låg mest inne och sov, varvat med korta kisspauser.
Men som sagt, vildkattslivet hade satt sina spår. Han hade svårt att lita på människor. Han var oerhört skygg inne vid trängda situationer, mycket människor, i dörröppningar, när någon gick emot honom rakt framifrån, vid höga ljud och snabba rörelser. Vi lärde oss vad som skrämde honom, och anpassade oss. Det blev en vana för oss att katter var så, därför blev vi väldigt försiktiga med katter och djur rent allmänt. Kanske inte världens roligaste första husdjur, då det inte var mycket till att kela med, men ändå en erfarenhet man kommer att ha nytta av i framtiden.

Det som förvånade oss mest, och som vi trodde var det sista som skulle kunna få honom ur livet, var att bli påkörd. Att vara skygg var något som gynnade honom utomhus, speciellt med bilar och fordon över huvud taget. Han var superduktig på att akta sig, då han i princip var rädd för bilar. Men, som vi fått erfara idag tydligen; även solen kan ha fläckar. Antagligen gjorde han en missbedömning när han skulle springa över vägen, trodde att han skulle hinna, eller blev skrämd för något. Att ett sådant, egentligen så litet och meningslöst misstag, behöver innebära döden är tyvärr något man måste leva med, hur hemskt, sorgligt, tragiskt, chockerande det än är.
Vi kommer alltid att minnas honom som en god familjemedlem, som allas lilla ögonsten.